Därför märker vi inte av stödet Donald Trump faktiskt har

Donald Trump

Donald Trump har ett enormt stöd i sociala medier. Men eftersom stödet finns på amerikanska motsvarigheter till Axpixlat och Fria tider märker vi inte av det.

För oss i Sverige kan Donald Trumps tåg genom den amerikanska opinionen framstå som oförståelig. Särskilt om en följer de amerikanska mainstreammedierna som i regel gör sitt bästa för att kritisera och granska mannen som enligt opinionsundersökningar kommer att bli Republikanernas nästa presidentkandidat (Även om opinionsundersökningar tidigt i racet knappast är allt).

För oss som inte bor i USA är det framför allt genom rewrites på amerikanska medier och stora webbsidor som Wash Post, Nytimes eller varför inte HuffPost (Som bevakar Donald Trump på underhållningssidorna) som bilden av Trump skapas. Bilden är i regel en av någon slags clown som av någon anledning uppskattas av en massa rasister och bonnlurkar.

Det är dock lätt att glömma de närmast enorma webbsidor som bevakar Donald Trump positivt, men vars roll motsvarar ungefär svenska Avpixlat och inte uppmärksammas av mainstreampressen.

Webbsidor som Western Journalism (som egentligen inte håller på med journalistik) och TPNN (Tea Party News Network) är ENORMA på sociala medier. De toppar ständigt realtidslistorna över webbsidorna med mest Facebookinteraktioner (Kommentarer, delningar och gillningar) i minuten. För mig som sitter och kollar sådana listor som del av mitt jobb är det helt galet att se hur stora sidorna faktiskt är på sociala medier, förmodligen större än nästan alla amerikanska mainstreammedier.

För Donald Trump har ett enormt stöd (någonting Ezra Klein försöker förklara här), det är bara att kolla på hans Facebooksida som ökar med hundratusentals personer i veckan. Problemet är att stödet inte är synligt på samma sätt som till exempel Hillary Clintons är. Framför allt är stödet ofta hänvisat till webbsidor som mainstreammedia ogärna refererar till, eftersom de ofta är rena propagandasidor med tveksam inställning till den pressetik som omhuldas av de rent journalistiska webbpublikationerna.

Egentligen gjorde Labour inte ett katastrofval

Ed Miliband i Sheffield 2010. Foto: Joanna Hemingway

Politiska kommentatorer försöker nu förklara brittiska Labours katastrofala valresultat. Men egentligen är inte resultatet så katastrofalt.

I samband med Labours katastrofresultat i det brittiska parlamentsvalet gråter Ed Miliband (och den svenska vänstern) bittra tårar.

Hur kunde detta ske? Opinionsmätningarna talade ju för att ”Red Ed” om inte vinna åtminstone skulle få ett valresultat ungefär lika högt som sittande premiärministern David Cameron som nu kommer att styra Storbritannien i fem år till.

Detta har förstått lett till ett antal mer eller mindre komiska ”analyser” över varför Labour fick ett så dåligt valresultat. Analyserna är förstås inte komiska i sig, utan komiska för att de är så otroligt förutsägbara.

Alla ”analytiker” försöker egentligen bara få sin politiska vilja igenom, vilket leder till att svenska vänstermänniskor skyller Labours resultat på att de inte var tillräckligt vänster och inte tog kampen mot högerns nedskärningar.

Högerskribenter å andra sidan skyller Labours valresultat på att Ed Miliband varit för ”vänster” i sin retorik, och låtit klasskrigsaktig snarare än att mana till det samförstånd som präglad Tony Blairs tredje vägen-politik.

När jag läser dessa försök till analyser, som egentligen bara är partsinlagor för personen i frågas politiska åsikter, vill jag bara sucka. Varför? Jo, för att Labours valresultat egentligen inte var så dåligt.

Skärmavbild 2015-05-09 kl. 08.52.55

Valresultatet i procent.

Faktum var att Labour, trots att de förlorade 24 platser i parlamentet, egentligen fick en större andel av rösterna i valet. 30,4 procent jämfört med 29 procent 2010. Anledningen till att Labour förlorade så mycket platser i parlamentet handlar bara om att Storbritannien tillämpar ett majoritetsvalsystem, där landet är indelat i ett antal valkretsar som alla har varsin parlamentsledamot och det parti som får mest röster i varje valkrets ”får” parlamentsledamoten.

Det leder, som förespråkarna gärna lyfter fram, till stabila regeringar (som i det här fallet eftersom Tories fick egen majoritet i parlamentet) men ett resultat som blir helt skevt. SNP fick 4,7 procent av rösterna i valet, och eftersom de är jättestora i Skottland men ingen annanstans, fick de 56 platser i Storbritanniens parlament (Motsvarande 8,6 procent av platserna).

UKIP däremot, som är ganska stora runtom i landet men nästan aldrig det största partiet i sin valkrets, fick 12,6 procent av rösterna men 1 (!) plats i parlamentet (0,2 procent).

Så egentligen är det inte Labour som har gjort ett sådant katastrofval, utan Storbritanniens majoritetssystem som lett till ett galet och oproportionerligt valresultat.

Vad jag läser – vecka 16

En bok

Varje lördag bjuder jag på veckans helgläsning i formen av de bästa tidningsartiklarna jag läst under den gångna veckan. Det här är mina tips för vecka 16!

HBO To Netflix: Bring It On
Av Nicole Laporte i Fast Company

En gång i tiden var HBO synonymt med bra tv. Men i en tid där kabeltv ersätts av streaming och konkurrenter som Netflix seglar upp måste ett företag ibland förändra sin självbild. Från Fast Company, en tidning som jag läser alldeles för sällan.

Paths To The Presidency
Av olika skribenter i New York Times

Den amerikanska valbevakningen blir bara bättre och bättre i takt med att internet utvecklas. I en ypperligt intressant artikelserie har New York times analyserat vad de olika amerikanska presidentkandidaterna faktiskt skulle behöva göra för att vinna valet. Hittills har bara fyra “anmält sig”, men fler artiklar kommer i takt med att flera skriker ut att de faktiskt vill bli president.

Moving To Mars
Av Tom Kizzia i The New Yorker

Som vanligt innebar veckans nummer av New Yorker en hel hop med intressant läsning. Min favorittext var förmodligen denna, som inte skildrar en resa till Mars. Istället tas vi på en resa till simulationskomplexen där aspirerande astronauter tränar på att vänja sig vid rastlöshet och ensamhet för att någon gång åka till Mars.

Why C.E.O. Pay Reform Failed
Av James Surowiecki i The New Yorker

Alla stör sig på höga vd-löner. I alla fall låter det som det, men det kanske bara är så att populisterna gör högst ljud ifrån sig. Men varför är lönerna så höga, och varför i dessa vd-lönskritiska tider blir de bara högre och högre. New Yorker tror sig ha svaret.

Artisan Politics
av Bonnie Berkowitz Samuel Granados i Washington Post

Alla (förutom jag) älskar att småklottra. Till och med presidenter gör det. Washington Post har i kuriosans namn bett fyra serietecknare att analysera den nuvarande och tidigare amerikanska presidenters teckningar. Gissa vem de gillar bäst!

Vad jag läser – vecka 15

Inspirerad av New York Times kommer jag varje vecka på fredagar eller lördagar dela med mig av tidnings- och magasinsartiklar jag läser varje vecka. Varför? För att jag läser otroligt mycket tidningar och inte har något bättre för mig än att dela med mig av dem.

The Pure Artistry of Frank Sinatra
Av Adam Gopnik i The New Yorker

Frank Sinatra är, och kommer förmodligen alltid vara, en av mina absoluta favoritsångare. I denna hyllning ger New Yorker-veteranen Adam Gopnik tunga argument för varför Frank Sinatra låter helt annorlunda mot hur han ofta framställs i text, och varför det är någonting bra.

The Election
I The New York Review of Books

Det kan kanske kännas ologiskt att läsa New York Review of Books 2012-epos där tidningens bästa skribenter ger sina analyser av det då kommande amerikanska presidentvalet för tre år sedan. Men oavsett om artikelserien kanske inte är superaktuell är det amerikanska presidentvalet som äger rum nästa år det, och för att förstå det kommande valet måste vi även förstå tidigare val. Tyvärr är del två, tre och fyra i artikelserien bara tillgänglig för prenumeranter.

The Nerd Hunter
Av Stephen Rodrick i The New Yorker

Det New Yorker, som för övrigt är min absoluta favorittidning, gör bäst är att profilera olika personer. Det vill säga att skriva enormt intressanta reportage om personer, vissa mindre kända än andra, som av olika anledningar åtminstone jag vill veta mer om. I den här artikeln skildrar Stephen Rodrick Allison Jones, castingdirektör som bland annat var den personen som upptäckte Jonah Hill och Seth Rogen.

För en handfull med dollar: historien om Rednex
Av Adam Svanell i Magasinet Novell

Jag tror nästan ingen saknar det nu nedlagda musikmagasinet Novell mer än vad jag gör. Med sina långa reportage skildrare de bland annat Dogge Doggelito i vad som senare blev en hel bok, men nästan ingenting slår Adam Svanells fantastiska skildring av bandet Rednex – som i praktiken mer är ett varumärke än ett band. Bra journalistik tar ämnen som på ytan låter ointressanta men som genom bra skildringar blir otroligt intressant läsning.

Is Hillary Clinton Any Good At Running For President?
Av Jason Zengerle i New York Magazine

Just nu pratar alla om Hillary Clinton, särskilt eftersom hon förmodas göra sin upphypade presidentkandidatur offentlig imorgon. Jason Zengerle driver hårt tesen att Hillary Clinton inte är en bra presidentkandidat, eller snarare att hon inte riktigt har “det”. Det är en tes jag inte riktigt håller med om, men artikeln är intressant och ger en bra inblick i spelet för att få rollen som sitt partis presidentkandidat.

För övrigt är det nästan omöjligt att återgå till att läsa svenska tidningar när du börjat läsa amerikanska. När jag nu prenumererar på Washington Post känns DN så tunn, töntig och dålig.

Den här bloggen fyller tre år

När jag skriver det här, bakfull och nyvaken, inser jag att den här bloggen fyller tre år idag. Det kanske inte är så speciellt egentligen, jag har i stunder varit extremt dålig på att uppdatera bloggen och den har inte särskilt mycket läsare, men på något sätt känns det ändå värt att uppmärksamma.

Bloggen har visserligen aldrig haft något tydlig syfte, heller ej en tydlig nisch. Den började som något slags försök till att bedriva debatt till att sedermera bli något slags högkvarter för mina mer eller mindre välgrundade teorier om kön, samhälle och sociala interaktioner. Sedan blev jag plötsligt journalist, och har på den senaste tiden mest skrivit om mediefrågor.

Det har blivit drygt 150 blogginlägg under de här tre åren, och vad passar bättre än att dela med mig av de bästa?

Sköna snubbar och varför de är så förhatliga

När jag försökte förstå mig på sköna snubbar.

“Det är ju bara en del av min personlighet!” – killen som feminist.

När jag försökte beskriva varför någons personlighet visst får kritiseras på politiska grunder.

Går det egentligen att ge musik betyg? Myten om den objektiva skivrecensenten

När jag hade bestämt mig för att det inte går att betygsätta musik.

“At the end of the world there will only be liquid advertisement and gaseous desire”: Vaporwave – den senaste vågen av retrofuturism

När jag eventuellt var först i Sverige med att skriva om Vaporwave-rörelsen.

Ett manifest mot den goda smaken

När jag på ett pretentiöst sätt försökte nedmontera hela smakbegreppet.

Varför läser jag på pendeltågen? En essä

När jag älskade att åka pendeltåg.

Står Sverigedemokraterna bakom det “opolitiska” fackförbundet Löntagarna?

När jag ”avslöjade” Sverigedemokraternas nu nedlagda fackförening löntagarna.

Disclaimer: På grund av att flera av dessa inlägg direktimporterats från min förra blogg, vars design var något mer godtycklig, ser vissa av inläggen konstiga ut.

Expressen och de utländska klicksidorna

Reklamfilm för Superschnack

I november startade Expressen tre utlands-spinoffer av Omtalat. Men hur har det egentligen gått för dem?

Tidigare texter i ämnet: 1, 234567, 8, 9

Få som följer klicksverige har förmodligen missat Expressens nya utlandssatsningar som lanserades i slutet av november. Med sidorna Omsnakket.no, Begenmek.com och Superschnack.de hoppas Expressen ta succékonceptet (?) Omtalat till den norska, turkiska och tyska marknaden, allt lanserat med snitsiga filmer där vi skulle få “lära känna” de tre sidornas olika redaktörer.

I de tre närmast identiska filmerna (som ingen såg) får vi se flygande surfplattor och en glimt av allt det roliga vi skulle få se på sidorna.

Att göra klicksajter för utlandet, oavsett om redaktören är från landet i fråga, är förstås en riskfylld satsning. Det förutsätter att en känner till marknaden i landet väl, och gärna att du faktiskt är på plats i landet i fråga för att lättare kunna snappa upp lokala snackisar. Så är dock inte fallet för Expressen, där redaktörerna sitter med resten av Omtalat i Bonnierhuset på Marieberg i Stockholm. Samtidigt innebär det förstås en fördel i och med att “utrikesredaktörerna” lätt kan rewrita saker som ändå delas på Omtalat.

Men hur har det egentligen gått för sidorna? Har de blivit succéer?

Tittar vi på Facebooksidorna, det vill säga det främsta sättet att nå ut viralt på idag, så ekar det idel tomt. Omsnakket och Superschnack har ungefär 2 000 Facebook-fans var, och ökar i princip ingenting. De flesta inläggen uppmärksammas inte alls. Några inlägg på Omsnakket får 5-10 gillningar, Superschnack får nästan aldrig några gillningar på sina inlägg.

Beğenmek däremot (ordet betyder ungefär “gilla” på Turkiska), har drygt 150 000 fans på Facebook. Det är ganska mycket, om än inte supermycket om vi tänker på att turkiet har närmare 80 miljoner invånare. Enligt Alexa är Beğenmek på plats 4181 på listan över Turkiets populäraste webbsidor.

Även om de flesta av Beğenmeks inlägg inte får någon vidare uppmärksamhet når vissa inlägg uppemot 20 000 gillningar, vilket minst sagt är ganska starkt. Hur starkt det faktiskt är är svårt att säga, dock går det ganska lätt att se att Beğenmek inte direkt är turkiets största Facebooksida. Enligt Socialbakers hamnar den inte ens på topp 1000 i Turkiet.

Huruvida de utländska klicksajterna är en kassako eller inte återstår att se. Expressen och Schibstedt är trots allt väldigt hemliga, både när det rör deras trafik och deras intäkter. Att Omsnakket och Superschnack är floppar är dock ganska tydligt.

Diply och upphovsrätten

Diply

Klicksidan Diply har snabbt blivit en av världens mest framgångsrika klicksidor. Men de har trasslat in sig i en upphovsrättslig labyrint. Kan du kräva rätten till material som andra skapat om de som skapat den inte äger rätten till den själv?

Tidigare texter i ämnet: 1, 234567, 8

Sedan det kanadensiska företaget GoViral inc lanserade klicksidan Diply i november 2013 har den snabbt vuxit till att bli den snabbast växande webbsidan genom tiderna. För tillfället är sidan enligt Alexa den 89:e populäraste hemsidan i världen, och har enligt GoViral Inc själva ungefär 100 miljoner unika besökare i månaden (En siffra jag tror är något överdriven).

Diply är på många sätt som de flesta andra klicksidor. Listicles, “Du måste se det här” och “spännande lösningar” på diverse bestyr. Diply har till och med i en BuzzFeed-liknande anda börjat med en viss nyhetsbevakning, som kanske inte helt oväntat mest består av rewrites på artiklar från de stora nyhetsbyråerna.

Varför Diply blivit så stora är svårt att svara på, kanske har det att göra med att de i princip blivit Facebook-kungen George Takeis främsta content provider; delar George Takei en länk är det en väldigt stor chans att den kommer från just Diply. Framför allt är Diply smarta, en flik på webbsidan innehåller länkar till alla produkter som förekommer i sidans innehåll, med länkar till affiliate-länkar till Amazon som förmodligen är rena guldgruvan för Diply.

Det är framför allt intressant att titta på Diplys terms of use, deras texter om allt det tråkiga laglingot som skyddar sidan mot diverse stämningar och andra lagliga spörsmål. Den är mycket mer innehållsrik än till exempel svenska Lajkats som bara innehåller några stycken som kan sammanfattas som “Vi skriver var vi fick bilderna ifrån, det är att respektera upphovsrätten!”.

På Diply kan du precis som på till exempel Buzzfeed gå med i deras “community”, och framför allt skriva dina egna klickartiklar som Diply sedan kan pusha ut till massorna. Det låter ju förstås jättekul, men det finns förstås en catch med det hela.

Som Diply själva skriver i sin terms of use:

“You grant to Diply an irrevocable, non-exclusive license to use, copy, reproduce, make derivative works of, process, edit, alter, modify, publish, transmit, display, incorporate, reformat, translate, excerpt, and distribute for the purposes of the site, and any related uses or promotion, anything you post on publicly accessible areas of this site at no cost to Diply. You also waive all moral rights that you, as author, have, or may in the future have, with respect to same”

Skriver du upp dig som innehållskapare på Diply gör du i princip deras jobb åt dem. Du får inget betalt, och de tjänar pengar på att du driver trafik till sidan. Det är förstås knappast unikt för Diply, även Buzzfeed fungerar på samma sätt. Men det skapar ändå en intressant fråga, som inte handlar så mycket om rätten till sitt eget arbete som om hur upphovsrätt kan överlåtas.

Diply är förstås i teorin väldigt måna om upphovsrätten och skriver tydligt att deras klickskapare inte ska bryta mot den. Men i praktiken bryr de sig förstås inte särskilt mycket om den, utan utnyttjar lagstiftningen på samma sätt de flesta andra klicksidorna som bygger på användningen av andras arbete. Ser du ett upphovsrättsbrott och det rör sig om material du själv skapat kan du skicka en formell anmälan till Diply om det hela. Det är någonting som de flesta varken orkar eller har kunskap om.

Just det skapar ett problem. (Den ekonomiska) Upphovsrätten kan bara överlåtas av en person som har rätt till det verk hen vill överlåta. Men skapar du en random lista till Diply och använder dig av en massa GIF:ar du hittat på internet äger du ju inte materialet du ger upp upphovsrätten till. Den logiska luckan blir förstås ännu större när Diply tydligt skriver ut att allt innehåll på Diply tillhör dem. Men det kan det ju omöjligen göra, med tanke på hur mycket bilder de rakt av tar från andra sidor.

Det går förstås att hävda att bilderna är så oorginella att de inte uppnår verkshöjd, men det är förstås inget hållbart argument i längden.

Klicksidorna har helt enkelt trasslat sig in i en rätt svårt upphovsrättsligt hörn, eller åtminstone ett som är fullt av dubbelmoral. Diply menar alltså att de äger allt material på sidan, trots att materialet till en stor del är taget rakt av från andra sidor, sidor som själva förmodligen inte ens har rätt till bilderna och innehållet.

En tycker att en klicksida åtminstone borde strunta i att hävda upphovsrätten till sitt eget material på samma sätt som de struntar i andras rätt till deras.

Är Lajkat fortfarande fristående från Aftonbladet?

Skärmavbild 2015-02-10 kl. 13.31.29

När Schibstedt lanserade klicksidan Lajkat pratades det mycket om att sidan var fristående från Aftonbladet. Men när lajkat.se nu omdirigeras till lajkat.aftonbladet.se verkar så inte längre vara fallet.

Tidigare texter i ämnet: 1, 23456, 7

När Lajkat lanserades i augusti beskrevs den som en Schibstedt-satsning, fristående från Schibstedt-ägda Aftonbladet och utan att se Omtalat som en konkurrent (det sistnämnda går verkligen att diskutera).

Sedan dess har framför allt Lajkat-chefen Ehsan Fadakar i mer eller mindre löjliga Twitter-bråk med Expressens sociala medier-chef Dan Edström anklagat Expressens Omtalat för att driva upp Expressen-trafiken, trafik som Expressen kunde skryta om trots att det i teorin inte har med själva tidningen att göra. Omtalats har från samma håll dessutom kritiserats för att ha äldre läsare än Lajkat, men framför allt just för att (I Ehsan Fadakars ögon) fejk-höja besökssiffrorna på Expressen.se.

Skärmavbild 2015-02-10 kl. 13.16.19

Från Dagens Media.

Och visst är det så att Lajkat alltid särredovisats i Sveriges annonsörers så kallade KIA-index, som jämför besöksstatistiken hos olika svenska webbsidor, samtidigt som Omtalat redovisats som en underavdelning till Expressen.se (som dock drar upp Expressens totala besökssiffror på KIA-index).

Det finns dock tecken på att Lajkat inte längre är, om det någonsin har varit, fristående från Aftonbladet. Redan när Aftonbladet-sidor som Goda nyheter dök upp med en webbsidedesign som var minst sagt liknande Lajkats fanns tecken på det. Men när du nu besöker Lajkat.se omdirigeras du till lajkat.aftonbladet.se, precis som du via Omtalat.se omdirigeras till omtalat.expressen.se.

Det om någonting är ett tecken på att Lajkat numera inte längre går att betrakta som en Schibstedt-sajt, utan som just en underavdelning till Aftonbladet. Förmodligen kommer vi inom en snar framtid även se Lajkats besökssiffror redovisas under Aftonbladets på KIA-index, vilket förstås kommer att öka antalet unika besökare för Aftonbladet.

Detta har förstås knappast getts någon uppmärksamhet, särskilt inte av Lajkat själva. Kanske är det heller inte så intressant. Men om någonting tar det bort Lajkats möjlighet att anklaga Expressen för att viral-boosta trafiken. Förutsatt att Lajkat nu kommer redovisas som en del av Aftonbladet.

Dubbelmoral kan en tycka.

Klickhjältarna

Skärmavbild 2015-02-07 kl. 10.47.18

Tidningarna lyfter gärna fram kändisar när de gör ”coola” saker på sociala medier. Problemet är att de när de gör det i praktiken agerar reklamfirmor åt kändisen.

Tidigare texter i ämnet: 1, 2345, 6

Igår kom ”nyheten” att operatenoren tillika mellodeltagaren Rickard Söderberg hade gjort en magnifik comeback mot ett anonymt ”nättroll” som velat jäklas med honom, förmodligen på grund av Söderbergs sexuella läggning. Söderberg gjorde vad tidningarna framställde som årets comeback när han via twitter svarade med melodifestivalcitat.

Det låter förstås för perfekt för att vara sant. Ett anonymt ”ägg” som inte verkar ha gjort annat på Twitter än att trakassera Söderberg, som svarar perfekt på alla hans comebacks bara sekunder efter Söderberg och vars konto sedan plötsligt var försvunnet. Att trollet hade en otroligt städad ton och sa saker som perfekt gick att koppla till melodifestivallåtar gjorde det hela lite för bra för att vara sant. Bakjour och Fredrik Strömberg sammanfattar situationen galant.

Söderberg försvarar sig mot anklagelserna genom att säga att skulle han fejka skulle han förstås fejka uppskattande kommentarer. Det tror dock inte jag att han skulle göra.

I samband med att klickjournalistiken blivit tydligare inbäddad i den vanliga journalistiken har också ett fenomen vi kan kalla ”klickhjältar” blivit det. Vad är då klickhjältar? Kändisar som säger ”bra” saker tidningarna kan skriva artiklar om för att basunera ut med rubriker som ”Se kändisens supercomeback mot antifeministen!”.

Rickard Söderberg är en tydlig sådan klickhjälte. Hans grej har nästan blivit att göra comebacks mot homofober, comebacks som tidningarna sedan kan ägna hela artiklar åt. Zara Larsson är ett ännu tydligare exempel, i princip varje mer eller mindre feministiskt uttalande hon gör ges nyhetsplats på Nyheter24 –gärna med rubriker om att hon ”ägt” hela internet. Nyheter24:s besatthet vid Zara Larsson har närmast gjort att tidningen kan ses som hennes egna reklamoutlet.

Men det är förstås inte så enkelt. Nyheter24 är förmodligen inte köpta av Zara Larssons PR-team. Snarare tänker Nyheter24 klickmässigt smart och inser att artiklar om Zara Larssons feministiska uttalanden är smarta på tre sätt.

  •  Människor delar gärna sådana artiklar, eftersom de genom att göra kan visa att de håller med (eller inte håller med) om åsikten. Att dela en klickhjälte-artikel är en identitetsskapande markör.
  •  Det innebär förstås att många läser artikeln, och att hetsiga diskussioner kan uppstå mellan personer som håller med klickhjälten och personen som inte gör det, vilket förstås innebär mer interaktioner på sociala medier.
  • Tidningen som skriver en klickhjälte-artikel framstår ofta också själv som ”god” som tar upp ett problem, vilket kan fungera smart rent varumärkesbyggande.

I teorin tjänar nästan alla parter på klickhjälte-artiklar. Rickard Söderberg får en massa pre-Mello-uppmärksamhet vilket är väldigt viktigt om han ska ha chansen att gå vidare i Melodifestivalen. Samtidigt stärks varumärket Rickard Söderberg som ”han som kämpar mot nättrollen”. Tidningarna å sin sida får mycket klick eftersom sådana här artiklar är som gjorda att delas framför allt av stora Facebook-sidor som ”Inte rasist, men…”. Samtidigt kan läsarna genom att gilla och dela artikeln visa sina egna åsikter och förhoppningsvis framställa sig som ”goda människor” som inte gillar sådant här nättrolleri.

Det enda som inte tjänar på det hela är förstås journalistiken. Själva målet med PR är förstås att tidningarna ska göra jobbet åt en. Vilket också är vad tidningar som Nyheter24 och Metro gör när de okritiskt ”hyllar” olika kändisars uttalanden, som i fallet Söderberg kanske till och med inte är sant. Men det är förstås svårt att hålla sig undan klickhjälte-artiklar, eftersom alla kortsiktigt tjänar på dem.

Lunargrundarens konstiga klicksajt

Skärmavbild 2015-02-05 kl. 00.21.53

Av någon anledning har Lunarstormgrundaren Rickard “Rick” Eriksson startat klicksajten AKTU.LT. En metaklicksajt som försöker vinna klick på andra klicksajter.

Tidigare texter i ämnet: 1, 234, 5

I slösurfande tankar virvlar jag runt på Facebook och lägger märke till ett sponsrat inlägg från Facebook-sidan ”Jag var med på Lunarstorm”. Det kändes ovanligt konstigt, sidan är ju annars bara Lunarstorm-grundaren Rickard Erikssons hem för kitschig nostalgi. Varför skulle de lägga upp ett sponsrat inlägg?

Av någon anledning rör det sig dessutom om ett inlägg som länkar till vad jag förmodar är en klicksida jag aldrig sett förut. Facebook-texten lyder: ”Vill vi se Rick, LunarStorms grundare, i utsmetat läppstift? Allt för den goda sakens skull. ‪#‎SmearForSmear‬”.

Varför någon skulle sukta efter att se ”Rick” i utsmetat läppstift är en intressant fråga. Det är väl knappast någon som har koll på hur han ser ut, och att sidan dessutom måste specificera att han var Lunarstorms grundare tyder knappast på att han skulle vara ett välkänt ansikte. På något sätt måste väl sidan försöka koppla ihop det hela med Lunarstorm, kanske.

Om det inte vore så för att sidan vi förs in på, AKTU.LT (suck), faktiskt ägs av ”Rick” själv. Klickar vi oss in på ”Om”-delen av den färgglada klicksidan finner vi nämligen följande beskrivning.

”AKTU.LT är ett lustprojekt och en fritidssysselsättning från mig, nyhetsjunkien och serieentreprenören Rickard Eriksson.

Sajten ger dig de populäraste nyheterna inom en rad olika ämnesområden, både breda och smala. Detta utifrån ett inflöde av 2 327 nyheter per dag från 310 i huvudsak svenska informationskällor. Här får du några exempel på hur du själv kan välja hur hårt du vill snäva in dig inom ett intresseområde:”

Även Facebooksidan Jag var med på Lunarstorm verkar drivas av ”Rick”, i alla fall skrivs det ut väldigt tydligt att så är fallet på själva sidan.

”Rick” har alltså valt att göra en Expressen Light, det vill säga använda sig av trafiken från Lunarstorm-nostalgin (som för tillfället har knappt 15 000 lajks) för att driva trafik till sin nystartade klicksida. Det i sig kanske inte låter väldigt intressant, varför ska vi bry oss om vad ”Rick, LunarStorms grundare” håller på med?

För att klicksidan, vars namn jag inte ens orkar skriva, tillhör en relativ sorts ny klicksajt, i alla i en svensk bemärkelse. Sidan är nämligen en metaklicksajt, en aggregator för klicksajter. Tänk er Sociala Nyheter, fast utan ett transparent rankingsystem och där sidorna direkt bäddas in på webbplatsen.

För trots att ”Rick” beskriver sig som en ”nyhetsjunkie” verkar han främst vara intresserad av en sorts ”nyheter”, clickbait i från Lajkat, Omtalat och liknande sidor som smidigt bäddas in på hans egen sida. Ja, det är meta. Rick bäddar alltså in klicksidornas (ofta redan snodda) artiklar på sin egen, vilket i praktiken betyder att han skulle kunna tjäna pengar på andras artiklar som i sin tur är snodda (och så vidare, och så vidare). Det dyker förstås upp annat också, till exempel en Svenska Dagbladet-artikel, en tidning som i en mindre grad rakt av snor sitt material.

Jag kan faktiskt bara hitta en artikel som inte är snodd någon annanstans ifrån var just artikeln om #SmearForSmear, där skribenten ”Kela” (som inte presenteras mer än så) frågar sig om detta är ”större än Ice Bucket Challenge”. Det verkar inte livmoderhalscancerkampanjen ha blivit.

Nu har visserligen inte AKTU.LT någon reklam, sidan är ju bara ”ett lustprojekt”. Eller är det? Mycket tyder på att ”Rick” har stora planer med sidan. AKTU.LT har trots allt en Facebooksida som är blott en vecka gammal, och dessutom köper han uppenbarligen sponsrade inlägg för att via ”Expressen-taktiken” locka in Lunarstormfans till sin sida.

Frågan är vad alla ”respektive upphovsrättägare” har att säga om att han skamlöst bäddar in deras sidor i sin egen för att potentiellt kunna sälja reklam på sajten?

Någon succé lär dock inte sidan bli, bara namnet i sig är omöjligt att minnas.